Sedan rätten att i viss utsträckning bli ”bortglömd” av sökmotorer blev lag för lite drygt tre år sedan har Google totalt fått in 654 000 sådana förfrågningar, avseende över 2,4 miljoner länkar. Av dessa förfrågningar har 43 procent också tagits bort ur sökresultaten. Det visar sökjättens senaste Transparency Report som släpptes i förra veckan. Vi svenskar står för 2,9 procent av förfrågningarna, vilket placerar oss på åttonde plats i EU. Toppar ligan gör Frankrike på 20,4 procent följt av Tyskland på 17,3 procent och Storbritannien på 12,9 procent.
En intressant aspekt ur svenskt hänseende är en titt på de webbplatser som flest förfrågningar rör. Listan toppas föga förvånande av de stora globala sociala nätverken som Facebook, Twitter och YouTube men på åttonde plats hittar vi faktiskt det svenska forumet Flashback, där förfrågningar om 12 674 unika url:er har lämnat in. Det är nästan tre gånger så många som exempelvis Linkedin och dubbelt så många som Myspace. Måhända är det en fingervisning om det vilda västern av spekulationer och utpekningar av misstänkta brottslingar och liknande som länge pågått på Flashback.
Men vad krävs då för att Google ska ge sitt samtycke och de facto se till att du ”glöms bort” i sökresultaten? Det räcker förstås inte med att du bara vill att så ska ske – den aktuella informationen ska enligt Google kunna klassificeras som ”felaktig, otillräcklig, irrelevant eller överdriven”.
Själva förfrågningen och Googles utredning och hantering är en flerstegsprocess. Förfrågningar skickas in via ett webbformulär och går direkt till ett team av advokater, juridikexperter och ingenjörer på Googles Dublin-kontor, som avgör de ”enklare” fallen. Svårare fall går vidare till ett annat team med fler lokalt förankrade medarbetare som samarbetar internationellt via Hangouts. Om förfrågan är extremt svårutredd kan även externa experter kallas in.
Google noterar också att det har växt upp en mindre industri kring EU-lagen, där företag har specialiserat sig på att hjälpa individer att få bort information om dem ur sökresultat – tusen frågeställare stod för hela 15 procent av de totala förfrågningarna. ”Många av dessa frekventa förfrågare var advokatbyråer och ryktehanteringstjänster”, skriver Google.
Omkring en tredjedel av förfrågningarna kommer från personer som vill ha personlig information i register eller sociala medier borttagna från sökresultat. 20 procent omfattade frågeställarens juridiska historia, ofta att de omnämns i samband med brott och straffpåföljder och liknande.
Problem när lagstiftningar krockar
Google kämpade länge hårt mot införandet av regelverket, vilket gav upphov till hårda debatter om hur tillgänglig potentiellt skadliga personuppgifter borde vara för allmänheten – inte minst saker som domar och straffregister som i den ”vanliga” juridiska ordningen ofta rensas ut efter ett visst antal år. På ena sidan stod förespråkarna för medborgares integritet och på den andra sidan ropades det högljutt om censur och vad EU-lagen skulle leda till. Franska myndigheter krävde dessutom att sökföretag skulle tvingas tillämpa regleverket globalt och inte bara i det land eller länder där förfrågningarna lämnades in. Kritiker menade dock att det kunde leda till en situation där vem som helst kan censurera sökresultat i ett annat land, oavsett vilka andra lagar som gäller i den nationen.
Ett känt fall som visar på svårigheten och komplexiteten när länders lagstiftningar krockar är när en tysk medborgare dömdes i USA för ett sexbrott som inträffade när han var 16 år gammal. Offret var två år yngre än honom. I USA publicerades hans namn men enligt tysk lag skulle hans namn inte få publiceras för att han räknades som minderårig. Andra fall har berört läckta bilder och polisrapporter från olycksfall och brottsplatser, där anhöriga har vädjat om att sådant ska tas ned.
Nämnas bör att rätten att bli glömd, och dessutom få data raderad, också ingår i den nya GDPR-lagstiftningen(art. 17) och där omfattar många fler aktörer än bara Google och andra sökföretag.